man öfversätta logos i pan, borde det väl närmast återges med hvad vi på filosofiskt språk kalla en besjälad sinnlighet. Hvad nu diktaren än själf menar med det mystiska talet om ett tredje rike, som skulle vara den sista fasen i världsutvecklingen och beteckna världsharmonin, är så mycket genast tydligt, att han genom att ikläda detta ideal detta gåtans språk, ej velat beteckna det annat än som en framtidsdröm, hvars närmare konturer ej ännu kunna utformas. Om vidare denna omhvälfning någonsin skall komma genom en ny religionsstiftare, därom kunna meningarna vara delade. Sannolikast förefaller det, som om heroernas tid vore förbi och som om utvecklingen går genom folkandens genomsyrande af en allt allmännare sträfvan efter ädel viljekraft. Men den stora sanningen, det starka i Ibsens dikt ligger däri, att den bär fram för sena tiders försagda barn den tanken, att hvarje reformator bör vara en viljans hjälte, en nybyggare från grunden, med icke obetydligt af en vågsam nedrifvande revolutionär, som ur sitt eget bröst hämtar det nya ljuset efter de nya erfarenheter som hans tidsålder gifvit honom, när tiden är mogen för det gamlas fall.
Julians tragiska öde består i hans försagdhet, att han icke har något sådant inre ljus att bjuda, och dock tror han sig vara den kallade och utkorade. I den stund, då han och Maximos genom magiska konster söka utforska framtidens hemlighet, då uppenbara sig tvänne spöksyner, den första Kain med blodsmärket, den andra Judas förrädaren, och bägge säga, att deras brott var deras värf, att de voro »nödvändighetens offerlamm», att de velat, därför att de »måste vilja». »At ville er at måtte ville». Att få lof att vilja
