104
ett brott, tyckes ju upphäfva all moralisk ansvarighet. Man bör dock noga lägga märke till, att det är i deras egen mun, denna tydning på deras lifsgåta lägges, och att de äro jäfviga att i egen sak föra talan. När nu den tredje af dessa »hörnstenar under nödvändighetens vrede, dessa hjälpare i förnekelse» skall frammanas, då visar sig — ingen. I fasa utbrister Maximos, att det är därför att han tillhör de lefvande, att han är närvarande: det är Julian själf, och han skall »grundlägga riket». I diktens sista ord betecknas han af Maximos som en af dessa ödets redskap, som verkat förstörelse för den sak, de älskat, seger åt den sak de hatat, på den ödesmakts bud, hvilken korar kärl till heder och andra till vanheder, men att på domens dag det skall lända honom till ursäkt, att hans skuld ej stått i hans makt att afvärja. Att förutbestämmelsens grymma lag verkligen spelar en roll i naturen, att mycket synes skapadt med dödsfrö eller sjukdomsfrö inom sig — det se vi dagligen, det låter sig icke bortresonera, men för att använda diktens ord, det är gåtan. Om Julian är »ett Guds gissel», är han tillika, om jag så får säga, det ljus, som själf förtäres, medan det upplyser andra.
Aldrig har Ibsen så som i detta stycke aflagt vittnesbördet om, att han tror på det positiva, på möjligheten af en världsharmoni. Att tro på harmonin är nämligen ej nödvändigt att se Kanaans land, men att tro på, att ett sådant finnes bortom öknarna.
