kom sorgens spöke och tittade in till henne. Hon var mörkrädd och sjasade, men spöket stod kvar. Skulle hon kanske förlora sin älskade Helmer, därför att han icke hade råd att göra en utrikes resa, som han behöfde för sin hälsa? Slutligen fick hon tag i en besvärjelseformel, som jagade bort sorgens spöke, och det var icke tal om, att den borde begagnas, att den icke var den rätta, när den var så verksam. Hon riktigt lyckönskade sig, att hon hade funnit den. Och hennes make for och blef frisk och kom tillbaka och blef bankdirektör, och allt var fröjd och gamman med barn och blomma och julgran samt lek och konfekt, precis som i en barnsaga, i ett dockhem. Och Ibsen anför leken, som om han aldrig varit annat än lekmästare. Men så befanns det, att maken, hennes lekkamrat var en stygg gosse. Han var stygg i kärleksleken, och hon sade pax. Hon blef plötsligt allvarsam, när hon förklarade, att hon icke ville vara med längre. När hon gör upptäckten, att han bedragit hennes blinda tillit, säger hon till sig själf: det duger icke att ha blind tillit. Hon skall börja om att lefva, och enda möjligheten är att öfvergifva sin forna stråkväg, det enda sättet att undvika ett recidiv är att undvika allt, som påminner om detta fordom, så frestande genom minnet af traditionella snedsprång och muntra krumbukter. Hon bryter med det, se där problemet. Det är Ibsen, som utfärdar attesten åt henne, att nu är hon, vill åtminstone bli en myndig varelse, och han sätter diktens kungliga sigill på hennes skiljebref.
Det beundransvärda i Noras karaktärsteckning är ju, att hon så tydligt är en sammansatt varelse, är
