108
kvinnan-barnet eller, som Dickens kallar lilla Dot, hustru-barnet, så att hon verkligen syndar utan känsla af skuld, nästan omedvetet. Hon är helt enkelt obetänksam, nyckfull och okynnig men på det hela taget en ärlig själ, trots bakelsebedrägerierna. Att snaska konfekt bakom mannens rygg och trots hans förbud är för henne skolflickans lyckade puts inför en allt för sträng lärare: å, Nora är inte så dum hon! säger hon själf triumferande. Dessa bedrägerier äro för henne lika odisputabelt oskyldiga, som de inställsamma kyssar hon ger sin make. Hon blir ungefär lika gränslöst förvånad, när hon får höra, att den falska namnunderskriften är ett brott, som om man sade henne, att det vore synd att dra på sig ett par handskar, när det är kallt, eller spänna upp sitt paraply, när det regnar. Hennes öfvertygelse är så stark, att det skulle förefalla henne lika onaturligt och dåraktigt att icke göra ALLT för den hon älskar, som att icke skratta, när hon är glad. Under den brådmognande drifhusvärme, som utvecklas i kritiska ögonblicks atmosfär och just med hennes natur, fattas hennes beslut. Det skjuter upp som profetens kurbits på en enda natt.
Men tuktomästaren erfarenheten pluggar in lifvets läxor mycket fort. Först namnunderskriften, så Helmers hjärtlöshet! Och dessutom har han vårdslösat henne och icke uppfostrat henne, fast han vet bättre, det är icke kärlek. Också känner hon för honom på ett alldeles nytt sätt. Han är en »främmande man». Har hon rätt? Det vet hon icke själf. Det gäller nu att undersöka detta och allt annat. Det, som föranleder det orätta hos henne, är något af det, vi eljes anse som det mest förtjusande hos kvinnan — ungdoms-
