110
kunna tro på honom, svarar hon med den gamla, aldrig svikna flicktrohetens trofasthet:
Helmer är visst ingen dålig karl. Han har sina principer, ifvern att hålla sitt namn utan fläck, han är oklanderlig ämbetsman, han vill i sin advokatverksamhet icke befatta sig med några smutsiga eller tvetydiga saker. Han har framför allt reda på, hvad som hör till statsmaskineriets trefnad, det behagliga ordningssinnet i ett lugnt lif. Han är formalist, bokstafsträl, egenrättfärdig i allra högsta grad, men han är också ästetiker. När Nora t. ex. frågar honom, hvarför han har en slags panisk förskräckelse att få upp ett län, svarar han med två skäl: det skulle bli något ofritt i vårt förhållande och alltså — tillägger han karaktäristiskt — något oskönt, här är han ästetikern, och han har rätt. Och för det andra, säger han, antag att en tegelpanna i morgon dag ramlade ned och slog ihjäl mig, hur skulle jag stå till svars inför mina fordringsägare? Det är en vidd i synpunkten, som Nora aldrig fattat, och så förstår diktaren, att låta henne på förhand ana, att hon måtte vara en större brottsling, än hon någonsin förstått.
Men när hon slutligen allt mer börjat inse, att all hennes strid att längre fördölja denna falska namnunderskrift för mannen är fåfäng, då går hon och hoppas på »det vidunderliga», det stora, att Helmer skall ta på sig allt, och hon drömmer det så vackert och så fasansfullt romantiskt, som en flicka diktar lifvets tragedier, sedan är det hennes tur att döda sig eller
