öfvermodet, öfverdådet, det muntert oresonliga, lekfullheten och framför allt det veka hjärtat. Hon har öfverflöd på godt hjärta, hon kan tillåta sig en vänskapstjänst mot en obekant, uppoffra sig gränslöst för sin man, sitt barn, »men allt inom sin krets» — de andra äro främmande. När hon har försett skuldsedeln med faderns falska underskrift, som redan var död, på detta sätt kommit i den tämligen illa ansedde Krogstads våld, och när samme Krogstad för att bibehålla sin plats i banken, från hvilken Helmer vill afsätta honom, ämnar använda skuldsedeln för att hota denne, förstår Nora till en början ingenting. Var icke detta enda utvägen för henne, och var icke bevekelsegrunden god och ädel? Men lagarna, säger Krogstad, taga icke hänsyn till bevekelsegrunder. »Då», svarar Nora, »måtte det vara några ytterst dåliga lagar.» Och när Krogstad söker bibringa henne insikten om, att hon därigenom kunnat bringa honom i svårigheter, förklarar hon, måhända något dröjande, att han kunde ju icke komma i betraktande, när så höga intressen som hennes man och deras lycka stode på spel.
Mot detta par ställer Ibsen i verksam motsats och parallellism Krogstad och fru Linde, tvenne förolyckade, hon en fattig änka, han en, som kommit på sned genom en ungdomsförsnillning af samma art som Noras. Och när de nu träffas efter mänga år och lifvet har blifvit tomt och ödsligt för dem bägge, och hon föreslår honom, att de skola söka rädda spillrorna och segla på samma skeppsvrak, står hennes tro bi på ett helt annat sätt än Helmers sedermera vis à vis Nora. Ty när Krogstad frågar henne, om hon någonsin skall
