112
säger hon om fadern och Helmer, »ni ha bara tyckt, att det har varit lustigt att vara förälskade i mig», Det är, som om hon ville säga: åtminstone så mycket måtte väl ett äktenskap vara värdt som en vanlig handelsfirma, som sköter gemensamma intressen, där den ene kompanjonen alltid behandlar det som hufvudsak, att den andre skall vara invigd i allt och förstå sig på de gemensamma angelägenheterna. Det är därför Nora icke vill mottaga Helmers försäkran, att hon skall vara »hans hustru och barn, han hennes vilja och samvete». En sådan äktenskapets skyddsinrättning har hon nu haft nog af, hon ser, hvart det leder, när »en skall vara bägges vilja», och det är samma resonemang, som här tillämpas med afseende på familjen, som förut tillämpats med afseende på samhället, vådligheten af dylika skyddsanstalter, som verka drifhusmässigt under den rutinerade trädgårdsmästarens egenmäktiga skalperknif. Nora slutar med att säga, att de heligaste af alla plikter äro plikterna mot en själf, man är först människa, sedan maka och moder. Detta påstående kan vara betänkligt nog, men dess betydelse är riktig, om man förstår dess bud som ett först och ett sedan, ett grundläggande och ett sekundärt, icke ett större och ett mindre. Säkert är, att i första och sista hand måste man taga vara på sig själf, vara sin egen förmyndare. För öfrigt skulle man ju också kunna uttrycka detta styckes släktskap med de föregående samhällsdramerna så, att man äfven på Nora använde namnet en falsk samhällets pelare, då hon som mor egentligen borde ha varit stödet för sina barn, för det lilla samhället, som kallas ett hem.
⁎
