Hade uppståndelsen vid »Dockhemmets» framträdande varit stor, var den, vid »Gengångares» offentliggörande 1881, än större. De ärftliga sjukdomarnas förödande inflytande som hemliga faktorer inom samhällslifvet hade hittills icke dragits inom teaterdiskussionens domvärjo, och naturligtvis var det fy, som ropades öfver stycket, i så fall berättigadt, att ämnet är i högsta grad ohyggligt och pinsamt, och att vi med all aktning för teaterns fria yttranderätt må be om förskoning för många dylika stycken. Den med häpnad blandade förargelse, som upptagandet af ämnet väckte äfven bland Ibsens beundrare, får en lustig bekräftelse af det öde, som vederfors den tryckta boken. Genom rekvisitioner var en god del af upplagan på förhand betingad af köplystna kunder, men några dagar efter sedan boken blifvit synlig, öfversvämmades den antikvariska bokhandeln af Gengångar-exemplar, som blifvit bortslumpade af missnöjde köpare (Jægers norska litteraturhistoria för sista århundradet). Stormen har nu lagt sig, ett lugnare bedömande har inträdt, pjäsen har vunnit den beundran, den i så hög grad förtjänar, och man inser nu, att det icke är »lasarettsluften», som lockade Ibsen att behandla ämnet, att kärnpunkten i stycket alls icke är Osvalds hemska sjukdom, men den frågan, huruvida det finns sådana undantagsfall, där ett sådant uppförande som Noras är berättigadt eller icke. Detta hade förnekats af Ibsens motståndare. Nu framställer han fru Alvings öde som en fråga till dem. Man hade sagt, att Helmers förbrytelse, om också stor dock var den första mot Nora, och han hade aldrig hört henne begära ett annat behandlingssätt än myndlingen och leksaken. För
