urarta till stygghet. För fru Alving skjuter liksom en ljusstråle midt upp i hennes gränslösa förtviflan: »hon ser sammanhanget» säger hon. Då är ju icke hennes mans uselhet så stor som hon trott. Hon minns, hur det var som ett »söndagsväder» bara att se på denne unge löjtnant. Han var så hjärtevinnande, säger fru Alving själf om honom till pastorn: »han hörde till de människor, hvilkas lif icke biter på deras rykte». Denna ostyriga lifskraft fick gå här i denna dystra småstad »utan lifsuppgift, bara ett ämbete».
“Ikke øjne något arbejde, som han kunde kaste sig over med hele sit sind; — han havde bare forretninger. Ikke eje en eneste kammerat, som var mægtig at føle, hvad livsglæde var for noget; bare dagdrivere og svirebrødre —“
Och därmed bekänner hon för Osvald, hurudan fadern var, och att han ärft sin sjukdom. Men det gör egentligen icke något intryck på honom. Dödens trötthet är öfver honom, och egentligen är han en främling i detta hus: fru Alving har förlorat sin son, innan hon ägt honom. Det är sista fasen af hennes lifs tragedi. Hennes ömhet får förtviflade modersuttryck af ömhet, som äro aflurade sjukbäddarnas mysterier.
Och för Osvald är lifvet så godt som slut. Han har alla sjuklingars lust att tillgodogöra sig de smulor af lefnadsfröjd, som ännu återstå honom. Han kurtiserar den vackra Regina, men det ligger något annat bakom detta än hvad modern tror. Han ser, att hon är rå. Han tror, att, om det förfärligaste skulle komma, vansinnet, skall hon ge honom »handräckningen», döden, som han bär på sitt bröst som några morfinpulver. Med brutal kraft är Regina, representanten för plebejiskheten, tecknad. Hennes längtan bort, hennes
