120
försök att spela dam, hennes äfventyrslust, hennes »pardon» och »merci», det är någonting obeskrifligt simpelt i allt detta, och dock finns det en viss bedårande samvetslös lifsfriskhet öfver henne, som tilltalar Osvald just nu. Hon är så » härligt lätthjärtad», säger han. Sjukdomens trötthet gör honom omänsklig. Skall man förklara det, låter det så hjärtlöst. Det är nämligen det, att en sjuk människa icke riktigt är människa längre. Vi veta alla, att man bara vid litet snufva och feber blir retlig, och när sjukdomen förvärras, komma nya symtom till, man blir trög, har icke lust för någonting, ovänligheten mot de närmaste tilltager eller ville åtminstone tilltaga, men när det kommer till sista stadiet som hos Osvald, och sjukdomen blir lifsfarlig, kan det rent af hända, att den sjuke blir en slags omänniska. Det är, som om man icke hade några band på honom, han flyr undan. Glädjen och smärtan glida af honom utan spår, han är likgiltig för bägge. Det finns intet eko vidare, ingen resonansbotten för lifvet, ingen bakgrund att måla på, inga friska intryck af någonting att vädja till. Det är början till slutet, och det är Osvalds kasus. Men hos honom kommer därtill, att denna cyniska likgiltighet framträder ohöljd. Det finns annars någonting, som heter stoicism och som består i ett bemödande att dölja sanningen. Sjuklingen ler matt, talar, fastän själen är borta, frågar, fast han icke bryr sig om svaret, och tack vare denna förställning är han ännu medlem af sin familj och tillhör kretsen af lefvande varelser. Själf märker han nog, att själen dör tillsammans med kroppen, men kan han icke bedraga sig själf, besparar han åtminstone andra i det längsta den
