denna önskan hos dem att svinga sig öfver den jordiska dunstkretsen, att spela rollen af en Icarus, en sagolik figur af kraft, af oberoende af människorna, af jordens äflan. Ibsen är trots sin realism innerst en soldyrkare, lik denne sagans Icarus, som ville uppåt mot solen och skapade sig vingar för detta ändamål. Sagan berättar om Icarus, att då han kom alltför nära den höga solgud, mot hvilken han sträckte sin flykt, då smälte hans vingar: han störtade till jorden och förgicks. Detta är en talande symbol för hvad skalden så ofta framställer i sina pjäser. Icarus är sagan om honom, som blef offret för detta, som Ibsen rent af i sitt företal till Catilina bekänt som ett grundproblem för hela sin diktning, ett slags höghetsvansinne hos människan, som på samma gång är något stort och något barnsligt, ett vackert mod, som syftar högt, men som så lätt urartar till öfvermod och då än blir fult, och än blir löjligt — det är motsatsen hos människan mellan sträfvan och förmåga, vilja och kunna, begär och kraft. Så säger han i förordet till Catilina: »Mångt och mycket, hvarom min senare diktning har rört sig, kommer redan här fram i beslöjade antydningar — modsigelsen mellem evne og higen, mellem vilje og mulighet, menneskehedens og individets tragedie og komedie på engang». Detta är en god del af förklaringen till både sorgen och bitterheten hos Ibsen — både det tragiska och det satiriska hos honom — en människovänlighet, som först vill omskapa världen, bli en »vän till hvarje undertryckt och hvarje svag» och så känner sig tillbakastött och förvandlar sig till föraktfullt trots, människofientlighet och egenrättfärdighet. Till och med i sitt eget namn uttalar diktaren något
