10
af denna grundtanke i det härliga lyriska poemet På vidderne af år 1860. Han besjunger här höglandet, högslätterna, »vidderne», som ligga ofvanför det mänskliga samhället. Dit vill han upp och andas en renare luft och skilja sig från »låglandslifvet» där nere i dalen.
som byder i højden at vandre,
mit lavlandslif har jeg levet ud,
heroppe på vidden er frihed og Gud
dernede famler de andre“.
Och det är en barsk krigsförklaring mot hvardagsmänniskornas tarflighet och ömklighet, som innehålles i orden:
slig som den dernede drifves,
her blev mine tanker stærke,
kun på vidden kan jeg trives“.
Men har han något skäl att på detta sätt bryta stafven öfver en hel mänsklighet, skall man kanske fråga sig. Ligger det någon faktisk bakgrund för detta människoförakt, eller är det blott ynglingens tomma deklamationer, fanatism och modlöshet vid hans otillfredsställda ärelystnad eller vid bristandet af drömmarnas såpbubblor? Nej, det märkvärdiga med Ibsen är, att han äfven under ungdomens kampår knappt någonsin skrifvit månskenslyrik eller gifvit sig hän åt de svaga, dimmiga stämningarna. Han gör sig icke skyldig till de vanliga förlöpningarna, denna klara ande, han har sitt bevismaterial till hands och sina anklagelser mot världen fullt formulerade. Det är den allmänna hjärtlösheten
