omvände entusiasten, som ser allt i svart. Han har nog sin löjliga lilla leksak någonstans, sin vildand, fast man icke vet hvar. Det är märkvärdigt, hur Ibsen förstår att ge oss alla varieteterna af typen de afsig- komna. Relling har insett, att alla misslyckade ha det gemensamt, sedan de i första ögonblickets hänryckning förklarat sig själfva för gudar och diktat sig sin storhet, att den reaktion, som sedan inträder, med ett fruktans- värdt bakslag hotar själfkänslan och själfaktningen, och hvad man gjort förefaller då lika betydelselöst och intigt, som det förut var strålande och fullkomligt. Alla äro de »bakrusmänniskor» som Molvik. Förklarade de sig förr för gudar, utnämna de sig nu med samma öfver- drift i själfföraktet till oduglingar, och mellan dessa motsatta poler befinner sig entusiasten i ständig pendel- svängning: å ena sidan själföfverskattning, å den andra själfförakt. Själfföraktet blir slutligen människoförakt, och det är på denna ståndpunkt, dr Relling befinner sig, skådande ned på all mänsklig verksamhet med ett öfverlägset svårmod.
Troligen befinner sig Ibsen själf till någon del på doktorns ståndpunkt. Ibsen är själf en entusiast, som gått igenom förkättringens skärseld gång på gång, och dessutom, när en diktare framställer en figur, som har något af hans eget, märker man en viss hemlig subjektiv doft, äfven fast man mycket väl kan förstå afståndet mellan modellen och konstnären. Dr Relling är raka motsatsen till Gregers: han är realisten, som lämpar kuren efter patienten. Han är omgifven af förtviflade fall, af skeppsbrutna existenser, som han ur sitt andliga apotek ger läkedom åt. Att försöka bekämpa sjukdomsorsaken, det bryr han sig icke om; som erfaren
