Hoppa till innehållet

Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

132

läkare vet han, att för obotliga sjukdomar sådant icke ar lönt. För att få Hjalmar Ekdahl andligen på benen igen använder han, när hypokondrin vill taga öfverhand, endast smärtstillande och stimulerande medel, han har alltså skaffat honom »en lifslögn» att hålla kuraget uppe med, d. v. s. en inbillning att haka sig fast vid, ett nödankare för hans sjuka själfkänsla. Denna lögn heter uppfinningen. Uppfinningen är ingenting bestämdt, förberedelserna till den äro det egentliga botemedlet. Nöjet består i att bläddra i tekniska tidskrifter, att i fantasien vada i guldströmmen, som den skall komma att medföra. Dr Relling använder samma kurmetod äfven på en annan patient, som är lika illa däran, teol. kand. Molvik och på gamle Ekdahl, som jagar skogens djur på vindsloftet. Den förre behandlar han på det sätt, att han skaffar honom ett rus, när det är allt för illa beställdt med honom. Efter hvarje sådant rus känner sig teologie kandidaten åter som en ny och bättre människa. Han har fått rasa ut, och blygseln öfver honom själf har på en tid fått vika för det angenäma medvetandet, att äfven han har sitt berserkalynne, då han icke är att leka med. Detta tillstånd har dr Relling inbillat honom är tecknet på en »demonisk» karaktär, och det som tröstar uslingen i hans känsla af själfförnedring, är att han verkligen duger till att vara »demonisk» då och då.

Dr Relling går emellertid längre än att anse dessa bägge sjuklingar som enstaka abnorma exemplar bland människorna. Enligt honom är det hela mänskligheten, som är detta barn, i behof af att botas med glänsande leksaker för sin ledsnad vid lifvet, med värdelösa såpbubblor, med skimrande inbillningar om omöjligheter.