Det är i lifslögnen vi lefva, säger han, därmed uttalande domen öfver alla, ty vi äro alla misslyckade. Men skulle också domen träffa alla och Ibsen själf inbegripa alla under den, så ligger ändå icke det djup af förnedring däri, som Relling antager. Och ett tecken på andlig kraftlöshet och sjuklighet behöfver det icke heller vara. Det kan tvärtom vara lefnadsvishet. Om människan icke kan vara utan hopp, är hon då så mycket att ömka därför? Om hon behöfver tänka sig en framtid, bättre än det närvarande, för att icke förlora modet, månne däri ligger någonting, som Relling har rättighet att stämpla som dårskap? Om människan tror, att vunna framgångar ge rättighet att vänta nya sådana, och om hon i detta analogislut finner tröst i mulna stunder, är hon icke någon stackare enbart därför. Den egenskap, som finnes hos Hjalmar Ekdahl, finnes hos alla, men en sådan karaktär som hans är lyckligtvis icke allmän. Han är undantag som helhet betraktad, ehuru han är regel i visst afseende, på det sätt att vi, när vi äro svaga eller fega, äro just som han, men när vi äro starka, äro vi bättre än han. Om därför dramat gör ett ganska mörkt intryck, är det alltså därför, att de flesta personerna tillhöra den klass, som Gorki betecknat som »de urspårade», les déclassés, och vi äro ju alltid böjda för att gifva diktverket en allmän betydelse som »universellt» omdöme, ehuru det blott är »partikulärt».
Intet af Ibsens stycken torde till den grad som » Vildanden» sugit sin must ur den skandinaviska fädernejorden. Också har intet så grundligt missförståtts af den utländska granskningen, äfven där denna eljes, som t. ex. hos Reich, varit förstående, finkänslig och
