naturer; det är, som om alla betraktade dem med en viss helgdagskänsla: de kunna gärna få slippa att besudlas af lifvets slagsmål. Rosmer har dock icke på senare tid undgått hemsökelser af mystisk natur, han har blifvit änkling på ett ohyggligt sätt, hans maka Beate har gått och dränkt sig i kvarnforsen. Hon kunde godt tagas för att vara rubbad eller förståndssvag på sista tiden: hon var så underlig. Hennes sista sjukdom hade påkallat kvinnligt biträde. Då kom den energiska Rebekka West i huset. Hon och Rosmer studerade mycket tillsammans. Han blef fritänkare, och vid styckets början är han besluten att begynna en ny bana, prästkappan anser han sig böra afkasta. Det är en radikal förändring, och hans gamla vän, rektor Kroll, hans svåger, i orten konservatismens stödjepelare, en fanatisk partiman, frågar honom om hans afsikter, hans program så att säga. Denna lilla dialog hör till det mest citerade af Ibsen. Rosmer utvecklar först, att han som den nya uppgiften tänker sig att icke vara partimänniska men, att »samla» människorna fredligt för att åstadkomma en sann folklighet.
Här finna vi förklaringen på det ganska olyckligt valda uttryck, Ibsen en gång använde, när han sade,
