136
att hans kall icke var att svara, hvilket alltjämt misstydts så, som om han vore endast frågaren, den tvifvelssjuke. Att väcka människorna, säger Rosmer här, är det enda, man kan göra. Frigöra sitt sinne, luttra sin vilja måste de göra själfva, hvar och en efter sin naturs behof och sina förhållandens kraf. Till frihetskämpens program hör just att icke hafva något program för alla, att icke vara partimänniska men lifsvänlig utan anseende till person eller parti. Med andra ord att icke ha ett recept för alla, en universalkur som Gregers. Ämnet för styckets konflikt är i hög grad betecknande. Äfven här, likasom i »Vildanden», är det fråga om ett attentat mot ett äktenskap, alls icke idealt, men i alla händelser ett ofridens införande i ett hem. Här är det icke idealistens teoretiska fantasi, som åstadkommer ofriden, här är det brottslingen Rebekka Vest, den »frigjorda» Rebekka, som själf vill åtkomma Beates lycka. Hon blir anställd som hjälperska i hemmet, sjuksköterska, hon blir mannens förtrogna, fruns hjärtevän och begagnar sin ställning för att inbilla hustrun, att hon står i vägen som hustru för hennes och Rosmers lycka, ja inbillar henne, att det redan existerar ett kärleksförhållande, till och med ett otrohetsförhållande, och drifven till förtviflan går Beate i forsen. Hvad är detta för ett odjur? Hvilken afgrund af nedrighet! Ja, helt enkelt — Rebekka är en af dessa brottslingar, som det vimlar af i den moderna dagskrönikans tidningsannaler, högt begåfvade kvinnor och män, som äro odjur. Ibsen har tragikerns oräddhet att vilja komma under fund med passionernas djupheter.
Rebekkas våldshandling mot Beate är gjord och
