146
att vi nordbor också skulle göra det. Ellidas art af vansinne kan ju förklara mycket i hennes abnorma själstillstånd. Hennes fixa idé att vara liksom tvungen att följa den halft spöklika uppenbarelsen af den främmande mannen uttrycker det dunkla behofvet efter det okända, vilda äfventyrslifvet att komma ut, som hos oss människor i allmänhet behärskar all ungdomsdrift hos oss. Dikten »På vidderne» är ett utryck för samma sak. Ibsen har med sitt sedvanliga mästerskap låtit samma grundton af längtan ut spela igenom stycket hos »flickorna» — Bolette och Hilde, styfdöttrarna.
«Hvad är det för gagn för oss", säger Bolette, “om den stora främmande världen kommer här förbi för att resa upp och se på midnattssolen. Vi själfva få nog vackert låta bli att se på midnattssolen. Åhnej, vi få nog fortfarande lefva i ruddammen.“
»Rudornas dam» är det uttryck, i hvilket Ibsen sammanträngt det instängda, som beklämmer och som ger fantastiska drömmar fritt spelrum. Den snälla Bolette, styfdottern, längtar också hon. Oupphörligt vid detta stycke erinras man om Geijers »Vikingen».
där jag bodde med moder min,
att vakta på gettren blef dagen mig lång,
jag bytte om håg och sinn’.
Jag drömde, jag tänkte, jag vet icke hvad;
jag kunde som förr ej mer vara glad
uti skogen.
Med häftigt sinne på fjället jag språng
och såg i det vida haf.
Mig tycktes så ljuflig böljornas sång,
där de gå i det skummande haf.
De komma från fjärran, fjärran land;
dem hålla ej bojor, de känna ej band
uti hafvet“.