Man torde lätt inse, att det är svårt att motstå frestelsen att citera vår skald från förra århundradets första fjärdedel, emedan dessa verser skulle rent af antagas kunna vara den text, på hvilken »Frun från hafvet» är skrifven. Och Bolette uttalar sin känsla af vanmäktigt fantasibegär så, att hon säger, att här i den norska staden har man den inskjutande fjorden, och man känner sig som rudorna i dammen. »Fjorden ha de alldeles inpå sig. Där stryka de stora fiskstimmen ut och in. Men det få de stackars tama husfiskarna icke veta något om.»
Intresset hos diktaren är mycket lätt att sympatisera med. Tror man, att det väglystna eller drömlystna ungdomslynnet hos en människa någonsin dör, då har man förunderligt misstagit sig på människonaturen. Ännu hos ålderdomen kan det ju upptäckas, denna drömmande längtan, när solen sjunker bakom horisonten — aldrig bli vi så gamla, att vi ej följa solskifvans färd till främmande trakter med svärmiska tankar, hennes Amerikafärd, sit venia verbo, dessa regioner, som vi aldrig skola få se. För Ellida förkroppsligar den »främmande mannen», Freeman, det okändas frestelse. Friluftsmannen är drömmen om det »stora» lifvet, som gör hennes lilla hvardägslif till någonting löjligt, osmakligt och instängdt, till en boja. Och när hennes make en gång riktigt får syn på detta, då först förstår han, att han aldrig vunnit henne. Att dessa tankar spela en så afgörande roll för henne, beror därpå, att hon aldrig fäst sig här hos honom. Kunde hon få hemmet till sin verkliga verkningskrets, kunde hon i honom finna något mer än älskaren, som friade till hennes sinnliga jag — då vore hon måhända räddad.
