Det är då, Wangel ändtligen besluter sig att tillåta Ellida att fara med sjömannen, Wangel lämnar åt henne själf att bestämma sig. Han säger till henne: Gå, om det är till ditt eget bästa. Om du vill — ja, då får du handla på eget ansvar, handla, jag hindrar dig ej längre. I och med detsamma hon känner, att hon kan, att hon får bryta förtrollningen, blir han, som hittills öfvat en nästan despotiskt hypnotisk makt öfver henne, henne likgiltig. Det var förbudet, som väckte begäret, och när nu främlingen kommer för att föra henne med på skeppet och i egen person vill tvinga henne, är det som om drömbildens glans förbleknade. Hon är som en människa, den där legat i sömnen, bunden af gycklande drömbilder, hon slår upp ögonen och ser sig omkring och se! det lefvande lifvet sträcker leende ut sina armar mot henne och säger: grip mig, här är en värld, där du kan och får verka, ej drömma — och hon kastar sig i mannens famn och ropar: tag mig, rädda mig. Huru många fantasimänniskor lefva icke fångade i något dylikt lifsfantoms makt.
Men stycket bör dock icke så ensidigt uppfattas som berättelsen om en inbillnings makt öfver en människor själ, som man i allmänhet gjort. Äfven som en studie om hjärtats filosofi har stycket sitt djupsinne, och äfven doktorn, Ellidas man, får sin läxa för lifvet. En stark sinnlig natur som han är, har han aldrig förstått kärleken annat än som ett nöje. Icke groft men som en helt naturlig sak tager han henne som välfånget byte, tillhandlar han sig den alldeles obemedlade och stödlösa vackra flickan, gör henne till sin hustru och finner till sin häpnad, hur vantrefnaden smyger sig in i hans hem, ser sina döttrar utan glädje vid den unga
