152
Och Ibsen själf kan teckna detta — det har han bäst visat i Hedvig i »Vildanden».
⁎
Hjältinnan i Hedda Gabler, som bär titelrollens
namn, har likasom Ellida alltifrån barndomen varit
samma väderdrifna frö, vid hvilket jag har förliknat
Ellida, fast försatt i helt andra yttre omständigheter.
Hon är dotter till general Gabler, har i umgängeskretsen
som flicka insupit den stora världens föreställningar
om lifvet, ser lifslyckan i att bli rik och firad och
framför allt spela en roll i världen. För att finna den
praktblommans jordmån, hon trår efter, det lysande
världslif med hästar och vagn och betjänt, som hon
beslutit sig för att med näbbar och klor eröfra, har
hon gått och gift sig med en bokmal, denne Tessman,
professor utan vyer, en flitig kammarlärd med alla
pedanteriets obehag, en beskedlig nolla, en medelmåtta,
om hvilken hon inbillat sig, att han skulle äga
förutsättningarna att bli en stor man. Hon känner sig andligen
döden dö af den tråkighetens sjukdom, i hvars
lifsatmosfär hon lefver, omgifven af den banala hygglighet,
som den beskedlige Tessman och de älskvärda mostrarna
slösa på henne. Hon känner sig likasom kväfvas
i det dunbolster af älskvärdhet, i hvilket man vill
inbädda henne, och det är intressant att finna, att en af
Frankrikes i eminent mening moderne kritiker, René
Doumic, i sin ypperliga, af franska akademien
prisbelönta bok »De Scribe à Ibsen»[1] har visat sig förstå
typen och särskildt antydt släktskapen mellan Hedda
- ↑ René Doumic: De Scribe à Ibsen, Causeries sur le théâtre contemporain, 4:e edition Paris 1896.
