Gabler och Flauberts »Madame Bovary». Den anmärkningen, som Doumic gör, att stycket Hedda Gabler står mycket begripligt för den franska publiken, är fullt riktig, emedan i Frankrike dylika kvinnor med en instängd, vulkaniskt jäsande ärelystnad, som tar sig uttryck i ett extravagant behof efter äfventyr, äro vanliga. Faran för ungdomslifvets och ungdomspassionens urartande till romanesk fantasiflykt har sysselsatt Ibsen, så att man skulle kunna kalla det en af hans återkommande texter. Han har gjort mera än någon för att motarbeta den.
Jag borde kanske icke säga det, då han ej älskar att göras till pedagog, och dock är det min tro, att Ibsen alls icke är den hufvudsakligen objektiva realist, han vill utge sig för. Han är en realist, som oafbrutet har det ideala krafvet i bakfickan på sin långa bonjour. I »Samhällets pelare» går Hilmar Tønnesen omkring och jollrar om att »vissa naturer behöfva då och då upprifvande strider.» »Det är något nervspännande i att fyra af ett gevär». Det talas om idrott gubevars, men alltsammans är det lek, undervisar han lille Olaf. Själf är han en fullkomlig stackare, så feg, att han är rädd för Olafs pilbåge. Vi återfinna äfventyrslystnaden, nyfikenheten efter lifvets stora vidder hos Ellida i »Frun från hafvet» och i parodierande form har Ibsen tecknat det i Hilde i samma stycke, ja äfven i »Byggmästar Solness» Hilde Wangel spelar det med, och lille Eyolfs död förorsakas rent af genom att han helt barnsligt vill se sagojungfrun trolla. Och det är samma sjukliga behof efter det fantastiskt storslagna, som behärskar Hedda Gabler, det, som Ibsen i tvänne pjäser låtit två flickgestalter kalla »det spännande», Hedda Gabler betecknar Jæger
