12
Det är ett förtviflans missmod, som talar ur sådana dikter. Jag erinrar om den tankegång, som har ingifvit dikten »Et rimbrev»: skeppet seglar för friska vindar, allt är lif och rörelse ombord och nu kommer, man vet icke hvarför, den ohyggliga förnimmelsen af en beklämning, ett rykte kommer och man säger, att man seglar »med ett lik i lasten». Uttrycket har blifvit berömdt öfver hela det litterära Europa, likaväl som uttrycket:
går i vor ynglingeskare igen.
— — — — — — — — — — — — — — —
Der står vi og lytter til forsker og gransker
og tager på tingen med silkehandsker.
Der går vi og drømmer og véd ikke råd
til en bristende eller bærende dåd“.
(Langt borte.)
Detta är skrifvet så sent som 1875, och det är skrifvet med anledning af inbjudningen till en Upsaliensisk fest. Han har först tänkt komma till ungdomsmötet, men afslår sedan inbjudningen: han slår igen porten om sig och håller sig borta, men han säger dock:
Held over eder, hvem legen er nok!“
Han känner, såsom han i en annan dikt berättar oss om stormsvalan. Han har hört hennes historia af en gammal skeppare, hon finns, där det icke mer finns land, hon stiger och hon sjunker med hafvet. När det blir storm skriker hon, det är ett lif midt emellan flykt och simmande, som drömmen sväfvande mellan himmel och afgrund, hon är för tung för luften och för lätt för böljorna — »skaldefågel, skaldefågel», utbrister han, »det
