värsta är, att de lärda tro, att du är en skepparhistoria.» Tillämpningen är lätt att göra. Det är Ibsen själf, som känner sig som diktarfågeln, som stormsvalan, hvilken ej har landfäste för sin fot, men som är för tung för luften men ej heller trifs i böljorna, han är för lätt för dem.
Det kan ligga nära till hands att antaga, att Ibsen slagit på en slags andlig larmtrumma för att väcka uppseende, göra effekt. Det finns till och med diktare och stora andar som Herwegh och jag fruktar äfven Nietzsche, som paradera med sin oppositionslust, med det revolutionära. Medan Ibsen icke var så stor, som han nu är, hörde man som oftast beskyllningen, att han var en hädare, för hvilken ingenting var heligt. Man torde lugnt kunna fritaga honom från denna anklagelse. För honom är mycket heligt, om han också icke kan lyckas att se något definitivt och beståndande i den värld af nyktra hvardagsmänniskor, som blott äro besjälade af nyttighetsintressen, hvilka han anser utgöra flertalet här i världen. Dessa människor, som gå på kommando för en maktens befallning och blott lystra på kommandoordet, äro visserligen icke blott ämbetsmännen, som det har behagat ett visst parti att låta påskina — nej, det är genomsnittsmänniskan i gemen, dessa slafandar finnas bland folkledarna och folket, dylika slafandar finnas bland statens högsta styresmän, ända upp till regenterna själfva — och denna slafanda beror på det nesliga beroendet af en allmän opinion, som man böjer sig för af feghet utan att kritisera den med hjärtats och förståndets röst.
Kryperiet för dogmen, det en gång fastslagna och människors omdöme, när dock den inre personliga rösten säger, att här bör uppror göras, det är ena faran, medan
