156
ett sätt som aldrig förr. Hon har erfarit den gladt triumferande känslan af, att kärleken betyder makt öfver en annan — det är detta, som hänrycker henne. Hon vill härska i och genom kärleken, hon fordrar att få vara ensam om sin man, att få rå om honom helt. Det är ett menande jubel i hennes samtal med Asta, mannens halfsyster, att åter ha mannen tillbaka.
Han kommer hem, denne stilla, innerlige Allmers, men huru förändrad är han ej. Han har förr arbetat på en bok, som hustrun ansett vara sin rival, en bok om det mänskliga ansvaret.
Och nu kommer han tillbaka från sin fottur i fjällen, som doktorn föreskrifvit, och talar om för henne och Asta, att boken, den har han uppgifvit.
Han har ett annat lifsmål nu hädanefter. Alltså — tror hustrun, att hon nu skall få äga honom helt och hållet. Dock, bokens lifsmål är icke uppgifvet, det har blott bytt plats. Till lifvet är det nu Allmers vill förflytta det mänskliga ansvar, som han vill arbeta för. Nu skall han verka för att uppfostra Eyolf till arftagaren af hans tankar.
Han skall uppfostra honom med en sådan ömhet, att han glömmer sitt lyte, gossen är nämligen halt — gossen skall fylla löftena, som han en gång gjort sig själf.
När Eyolf visar sig i pjäsen, är intrycket af honom, att krymplingen ser med glada barnaögon ut i världen. Han vill bli soldat, han vill lära sig simma. Han vill — han vill — men han kan ej — som fadern och alla andra inse.
Nu inkastas en besynnerlig företeelse, som man kunde tycka nästan meningslöst i denna familjekrets.
