Man kan knappast tänka sig något ohyggligare än styckets slutscener. Man har knappast rättighet att dikta sådant. Ohyggligt gripande är det. Det förefaller mig som ren löjlighet, när man gör sig lustig öfver denna »död i skönhet» och dylikt, som är ett rent genialiskt uttryck för just Hedda Gablers romantiska maktkänsla gent emot lifvets små villkor. Kritiken famlar i blindhet, när den vill komma åt Ibsen, där han naturligtvis blott gett uttryck åt hennes själsstämning.
⁎
Lille Eyolf är knappast något problemdrama. Det
skrefs 1894, och man blef helt förvånad öfver dess
fredlighet. Det har här sammanförts med de föregående dramerna med öfverhoppande af »Byggmästar
Solness», som har årtalet 1892, därför att det finns
beröringspunkter mellan »Lille Eyolf» och de skådespel,
som nyss granskats. Det är en ganska alldaglig
familjekonflikt, som här skildras, men mot bakgrunden af
sorgens väldiga tragik. Man upptäcker en allmännmänsklig
horisontvidd, som verkar med den slags upplifvande
ro, som äfven aftonens färgtoner kunna skänka
ett landskap, när solen slutat att hetta. Ofta nog få
vi intrycket af en lefnadsvishet af samma slag, som
när vi erfara det mjuka och dock fasta handtaget af
en kamrat i lifvets strid.
Vi se först Rita Allmers, när hon väntar sin man, som är på fjällvandring för att samla material för ett arbete, han har under utarbetande. Rita är förtjusande vacker. Den unga frun är berusad af kärlekens svindlande glädje, som har öppnat lifvets portar för henne på
