Han vet ju, anser han, att hans bank alltid sköttes uselt, och han är öfvertygad om, att en gång skola banktjänstemannen komma för att hämta honom i procession. Foldal, den ende vännen, som nu besöker honom, är en afsigkommen banktjänsteman. Dessa bägge sitta och spekulera angående sina stora förtjänster för hvarandra. Det är de afsigkomnes duett. Foldal har alltid som eko varit pålitlig, men han låter en gång undfalla sig ett ord af vanvördnad mot Borkman, och genast ber denne honom gå. Åter ha vi som i »Dockhemmet» två förolyckade, hvilka på skeppsbrottets planka förenats. Men här är det hån bredvid den medlidsamma skildringen, ty Foldals käpphäst, hans lifslögn, har varit att tro på sin begåfning som teaterförfattare, och när Borkman uttrycker sitt tvifvel på, att pjäsen verkligen varit så märkvärdig, när den ju alltjämt refuserats, tar den beskedlige Foldal humör. Han förklarar, att när Borkman ej vill tro på honom, så vill han icke heller vara så troende som hittills. Hur gränslöst tragisk är icke denna de tvenne förolyckades ömsesidiga uppmuntran, deras smicker, deras ömsesidiga vänskaps- och artighetsbetygelser, som ha varit likasom de nödmynt, med hvilka de köpt sig en liten solglimt i sitt mörka lif.
Men det är ändå icke här, den mörkaste tragiken ligger i detta dystra drama. Det är i den möjlighet, att John Gabriel i sin krafts dagar verkligen varit ett geni, som misslyckats, att kanske hans egenkärlek icke är utan sitt berättigande, och att den måhända hör till den egenkärlekens fantastik, som så ofta åtföljer de stora männen. Hur mycket af galning var det icke hos Napoleon I, när han på fullt allvar om-
