168
huldade idén, att han skulle bli förverkligaren af den store Alexanders dröm, Asiens eröfring, världseröfringen? Och man kommer verkligen att tänka på Borkman med sina i förtid stäckta vingar med anledning af den bekanta liknelsen om, huruvida en Rafael utan händer, om han också icke kunnat måla, ändå icke varit en Rafael. Borkman gör anspråk på denna det misskända geniets förstfödslorätt. Ballongfararen förliknar han sig med, han har seglat öfver mörka vidder mot ett vinkande möjligheternas rike och lidit skeppsbrott. Blott en liten spricka i ballongen fanns där, och denna spricka bestod i en väns bedrägeri. Borkman begagnade bankens pengar, och han blef fästningsfånge, anklagad för försnillning. Skulle blott upptäckten kommit en vecka senare, hade han varit frälst, tror han. Han skulle ha bildat alla aktiebolagen — då hade han varit den oöfvervinnerlige enligt sin egen version af sin lifssaga. Hela hans land hade uppblomstrat, grufvornas, vattenfallens skatter stått till hans tjänst.
Och dock — så liten han varit, trots allt hvad han pratar, menar Ella Rentheim, när hon gör honom förebråelser. Han har dödat »kärlekslifvet» hos henne, det är helt enkelt den synd, som aldrig förlåtes. Men Borkman genmäler med dystert trots, att det varit omöjligt för honom att icke offra ärelystnadens höga mål. Tvekande, därför att han säger det till just henne men utan skam, begagnar Borkman lugnt argumentet, att det var makten, som lockat, och att denne advokat Kinkel, hos hvilken de nu däruppe strax bredvid dansa, fordrade det, att han skulle offra Ella, emedan han trodde honom vara rivalen, och att Borkman gett detta som priset för sin framgång. Och Ellas
