14
den andra ligger i att icke kunna, äfven när man vill. Medelmåttorna här i världen rekryteras ur dessa bägge klasser — de, som icke vilja tänka, handla fritt och manligt, och de, som, fast de vilja det, icke kunna, ha för mycket af disciplinsoldatens egenskaper för att kunna våga och fullfölja en handling så, att den lyckas. Men — detta är svårt, mycket svårt, och Ibsens friska lifsmod sjuknar så småningom under känslan af, hur svårt det är, hur hopplöst det är att strida mot strömmen. Allt eftersom hans eget rykte växer, ju mera han själf blir omstrålad af snilleglorian, ju mera han blir den till hälften ofelbare auktoriteten, desto mera börjar ungdomsmodet hos honom att förblekna, och han ser I världen ett skuggspel: kraft, som aldrig vann sitt mål, och hvad värre är, aldrig förstod sitt mål. Titeln på hans sista dram innehåller en hel tragedi: den heter: »När vi döda vakna.»
— — — — —
Har det varit något i Ibsens privatlif som ung, som hos honom nedlagt pessimismens frö? Helt visst! Här är det dock omöjligt att mer än rent summariskt sammanfatta hans ungdoms lifshistoria och nämna något om hans första dramer, men så mycket torde framgå af hvad som här kommer att meddelas, att denna ungdomshistoria väl skulle kunna förliknas vid en kartografisk teckning af kunskapens träd, där diktaren upprepade gånger får smaka af frukten på ondt och godt och särskildt får bita i det sura äpplet, framgångens oåtkomlighet. Ibsens ungdom är full af stötestenar. De stora bekymmer, under hvilka han arbetade på sin studentexamen, medan han genomgick Heltbergs studentfabrik, gjorde denna examen ingalunda lysande.
