176
människa. Han vill ej och kan ej bekänna sitt innersta annat än momentant, och han bär på pansarskjortan, närmast själen, som sitt naturliga skyddsvärn. Detta främlingsskap för världen har han låtit professor Rubek uttrycka. Denne säger till Maja:
Professorn: Hela världen vet ingenting! Förstår ingenting! Maja: Nåja, så ana de väl i alla fall något. — Professorn: Något, som alldeles icke finns, ja. Något, som aldrig har varit i min tanke. Se, det falla de i extas öfver!
Och denna världsföraktande professor, som Ibsen satt i sitt sista stycke som en anklagare mot världens dumdristighet, han upprepar i mångt och mycket, hvad också Solness och Borkman säga. Och han går i en annan dialog med Maja så vidt, att han säger, att han borde ha haft en varelse, som kunnat supplera honom — »fullständiggöra mig — vara ett med mig i all min gärning». Och han talar om för Maja, att det finns ett skrin innerst inne hos honom, där han har alla sina bildsyner förvarade. När Irene öfvergaf honom, gick det skrinet i baklås, hon hade nyckeln. Och Irene å sin sida säger: »Jag är min egen skugga — förstår du då icke det?…» »Jo, jo, Irene», svarar Rubek tungt, »jag förstår det nog.» Och på ett annat ställe bekänner han, att det är han, som drifvit henne fram på varietéteaterns arenan som ett expositionsföremål för de mångas fräcka blickar — han skulle ha kunnat behålla henne för sig själf, men han var förblindad. »Jag, som ställde den döda lerbilden öfver lifvets — öfver kärlekens lycka.»
Hvad ligger i detta, om icke förklaringen på den sympati, Ibsen väckt just hos ungdomen? Är det icke de unge med de grå håren, som klaga endast i orden
