undermening att polemisera mot tanken, att dramatikern eller konstnären någonsin skulle ta sin inspiration från det opersonliga eller den blott kalla, yttre observationen, som endast kan karikera. Just personligheten eller rättare sagdt intim växelverkan med en personlighet med alla dess brister — till och med dess irrationella snedsprång — är diktarens bästa barn. Kan han icke älska en sådan med lifvets all oregelbundna nyckfullhet, ve honom då: han har måhända varit en gud, som kunnat skapa som professor Rubek, nu är han en gud, hvars skaparkälla är utsinad. Ibsen har som dramatisk diktare noga aktat sig för tvänne egenskaper — förakt och beundran, han har förstått, att den stora konstnärskärleken likasom den stora personliga kärleken är intetdera. Stämningen, lyriken behöfver bäggedera, men det djupa skådandet gläder sig åt detta, som är det gladaste af allt: sammanhanget i en natur, till hvilken man känner andlig släktkärlek.
⁎
Brandes har gjort en fysionomisk anmärkning om
Ibsen, som är synnerligen vacker och fin. Han har
påpekat motsättningen mellan den hvassa, forskande,
i vissa uttryck nästan kritiskt elaka, fientliga blicken
och det hjärtegoda, älskvärda, rent af barnsliga
småleendet. Hos Ibsen uttrycker, skulle man kunna säga,
blicken rustningen, småleendet den eftergifvande
människan, men å andra sidan är det icke säkert, att icke
människan och rustningen ofta likasom sammanfalla.
Just genom den innerliga föreningen af stridbar kritik
och älskvärd tolerans är han i så hög grad nutids-
