visar det sig häraf, att Ibsen ännu då var full af ungdomlig tro på, att en ny tid var omedelbart förestående.
Men då han från Bergen öfvergick till Kristiania år 1857 för att där öfvertaga ledningen af den norska teatern, blefvo förhållandena mycket tillspetsade. I Kristiania var Kristiania teater den danska teatern, som rekryterades af danska skådespelare och ansågs som den fina teatern, medan försöket att skapa en norsk scen med norska krafter möttes af det ifrigaste motstånd äfven inom den tongifvande norska fina kretsen. Härom utspann sig en förbittrad strid, och Ibsen blef naturligtvis i hög grad skottafla för danskvännerna. Ej heller tvekade han att själf ställa sig i breschen, och vid sådana tillfällen får den, som står i breschen, hugg och slag, som ej just bidraga att göra syndabocken försonligt stämd mot det samhälle, i hvilket han lefver. År 1857 inlämnade Ibsen »Hærmændene» till Kristiania teater, då »det norske teater» ej ägde tillräckliga krafter att utföra stycket. När den danske teaterledaren trots löften icke uppförde det, anförande svepskäl, som lätt kunde inses vara de obotfärdiges förhinder, fördes en hvass polemik. Stycket fick uppföras på »det norske teater», som emellertid sedermera 1862 måste stänga sina portar och göra konkurs. Under dessa strider kände sig Ibsen omgifven af en atmosfär, som kväfde den andliga yttrandefriheten, någonting underkufvadt och ofritt, som verkade på honom högst pinsamt. Om ett af hans stycken yttrade sig en af dåtidens auktoriteter, som om han varit en okynnig skolpojke, när han sökte ett resestipendium, att han hellre borde ha sig en bastonad (stokkeprygl) än någon belöning. Mannen, som yttrade detta, var professor, och pjäsen, om hvilken
