18
detta yttrades, var »Kjærlighedens Komedie.» Som en kärlekens komedi började nu också diktaren att känna fosterlandskänslan, sonlighetskänslan till detta hemland, som trots hans vackraste bemödanden att skapa en ny litteratur gaf honom ingenting annat än otacksamhet till lön för hans ansträngningar. Hans vänner voro betänkta på att skaffa honom en syssla som tulltjänsteman, för att han icke, som en af hans landsmän uttrycker sig, skulle dö af svält. En ansökan om att i likhet med Björnson åtnjuta diktargage möttes af nej. Det är vid minnet af denna tid, diktaren 1872 i stycket Ved Tusendårsfesten skickade hem från München denna hälsning:
den sunde, bittre styrkedrik, hvoraf
som digter jeg, på randen af min grav
tog kraft til kamp i døgnets brudte stråler, —
mit folk, som rakte mig den landflugtsstav,
den sorgens byldt, de angstens rappe såler,
det tunge alvorsudstyr til min færden, —
dig sender jeg en hilsen hjem fra verden!“
Hvilka ord — »landsflyktens staf», »ångestens snabba sulor» den bittra »styrkedrycken», som räckes diktaren af hans folk, den är »allvarsutstyrseln» till hans exil från fosterlandet! Och han kom bort därifrån, ty han fick, efter många om och men, ändtligen ett resestipendium, och 1864 kunde han lämna Norge för utlandet och styra färden till Rom. Glad var han, och framför allt glad därför, att han hade en trogen, hängifven reskamrat, hans maka, som följde honom, Magdalene Thoresens dotter, Johanne Thoresen. Han
