20
farans stund fördunstade utan spår, när farans stund kom för Danmark, och det lilla landet skulle värja sig mot Preussen. Festtalens löften voro glömda: den enkla sanningen var, att man var rädd om sitt eget skinn. En broder i nod! (1863) uttrycker diktarens förtviflan öfver, att ett löfte icke också betyder, att man ämnar hålla, hvad man lofvat. Och Troens grund skulle man önska vore mindre kvick, ty den är därigenom desto mera sorglig. På passagerarbåten, som låg på Kattegatt i dimma, var, berättar den, jämmer och veklagan öfver Dybbols fall, en hade en brorson med, en annan en handelsbetjänt i affären, men en fru, som satt midt under lampan, tillvann sig dock mesta medlidandet, då hon sade, att hennes enda son var militär. Men lugnt förklarade hon, att för honom var hon trygg. Diktaren blir varm om hjärtat: »så finns det ju ännu en kraft, som lefver i kvinnotrons mirakel». Men förklaringen var så prosaisk som möjligt, »lå så snublende nær: sønnen var krigsmand i vor norske hær».
— — — — — — — — — — — — — — —
Det blir en fråga, som för oss har ett spännande intresse, innan vi gå att skärskåda de Ibsenska dramerna, där man träder i beröring med så mycket af lifvets oförsonligaste motsatser, dess olösta frågor, där diktaren ofta blott uppkastar frågan, så som lifvet själf gör:
jeg spørger helst; mit kald er ej at svare“.
(Et rimbrev).
Lifvet, det veta vi, leker med människoöden, visar oss krafternas nyckfulla spel, låter oss ibland rysa öfver sin orättvisa i belöningar och straff. Om
