Hoppa till innehållet

Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
19

hade gift sig med henne 1858, och han ägnar henne följande ord i dikten »Tak», skrifven omkring 1871:

Hendes mål er att tænde
mit syn i glød,
så ingen fik kende,
hvo hjælpen bød.

Og just for hun venter
ej tak engang,
jeg digter og prenter
en takkens sang.

Ibsen har de djupa naturernas oförmåga att glömma. Han kan aldrig glömma bitterheten af detta intryck, att man ville låta honom dansa efter sin pipa, och omkring 1864 skrifver han den ohyggligt bittra dikten Mindets magt. Det är vanligt, säger han, att björntämjaren, när han vill lära björnen dansa, binder honom vid en bryggkittel, tänder eld under och spelar på positivet melodin på: fröjda dig åt lifvet. Och när den stackars ludna kolossen inte kan stå längre, måste han dansa. Och så fort han sedan hör positivmelodin, dansar han.

“Jeg selv sad en gang i kedlen nede
under fuld musik og forsvarlig hede.
Og dengang brændte jeg mer end skindet,
og det går aldrig mig ud af mindet.

Og hvergang genklang fra den tid lyder,
det er som jeg bandtes i gloende gryder.
Det kendes som stik under neglerødder;
da ma jeg danse på versefødder“.

Men det var också något af helt annat slag än personlig förödmjukelse, som tillfogade honom rent af ett lifssår. Det var, att hela denna skandinaviska rörelse, som hade tillsvurit brödralanden ett evigt förbund, i