tack vare någon yttre påverkan eller inflytande.» Orden innebära nog en betydlig öfverdrift i sitt stolta själfständighetskraf, eller kraf på ett visst absolut oberoende, men känner man något af författarnas historia, nu och fordom, bland höga och låga, då vet man också, att tankar födas med egendomliga släktmärken, ibland med ordagrann öfverensstämmelse hos olika människor i skilda land, utan att de haft reda på hvarandra, förrän den lärde kritikern upplyser dem om, att de icke äro originala, icke deras egna men lånade från annat håll.
Gillet på Solhaug är ett stycke, som bär ringa spår af den Ibsen, vi numera känna. Det är ett solljust stycke, hans solljusaste, har kritiken sagt, tillkommet utan tvifvel af ett behof att förhärliga den ungdomskärlek, som hos honom själf vid samma tid firade sina vårdagar. Det är dock icke utan sin prägel af tragisk dysterhet, i det fru Margit har äktat den rike mannen, den outhärdlige herr Bengt, som ger eko åt hustruns ord med jollrande, dum pratsamhet, troende, att han skapat hennes lycka genom att göra henne rik och låta henne vinna hans eftersträfvansvärda person. Hon har trotsat sin ungdomskärlek, som tillhört Gudmund Alfson. Så har hon kommit in i »bergakungens» rike, som hon kallar det, och sitt straff får hon, då Gudmund återkommer, och hon ännu tror sig älskad, men hennes syster, nu uppvuxen till en härlig ungmö, blir hans hjärtas utvalda, och fru Margit får se, att hennes lycka är för evigt begrafven i forntiden och att hon begraft den själf. Kärleksdialogen mellan Gudmund och Signe äger en grann lyrisk flykt, och hos fru Margits och herr Bengts förhållande kan man nog finna första
