28
uppslaget till det hat mot förnuftsäktenskapet, som sedermera utmärker den Ibsenska diktningen.
Och härmed öfvergå vi till Fru Inger till Østråt. På hvad sätt kan en människa förvandlas, bli oigenkännlig, bli motsatsen till sitt eget jag? Om vi tänka oss en människa, som framför allt tycks ha anlag att bli något helt, en glad kraft, som kan uträtta, hvad det vara månde, när hon tycker sig eldas af det stora och det höga, om vi tänka oss en sådan människa utvecklad till en spökrädd varelse, sammansatt af olika element, ett lappverk, en mosaik af stämningar, så ha vi bilden af den fru Inger till Østråt, som Ibsen tecknat, sådan som hon en gång var och sådan som hon sedan blifvit. Och hvarigenom, hvad är orsaken? Det är Norges förnedringstid, i hvilken stycket spelar, reformationstiden, samtidig med Gustaf Vasas regeringstid i Sverige, den tid, då danskarna huserade som mest egenmäktigt i landet. Fru Inger, hon var landets mäktigaste kvinna, patrioternas hopp. Det var hon, som, när Knut Alfsøn genom ett uselt bedrägeri lockades öfver till det danska skeppet och mördades, svor sin dyra ed, att hon skulle hämnas »landets sista riddersman», som han kallades, och hålla frihetens och fosterlandskärlekens fana högt. Och hur har hon infriat denna ed? Hon har icke infriat den alls. Hon har bortgift en dotter till en dansk hög herre, och nu ligger i likkällaren den andra af hennes döttrar, förförd af det danska riksrådet Ivar Lykke, och modern gör ingen min af att hämnas hvarken på honom eller någon af de danska blodsugare, som nu förtrycka Norge. Rundt omkring henne mumlas mellan sammanbitna läppar: »Du har svikit oss», och hon känner det själf. Ut
