32
och som nu bekänner för henne, att hans lif är förspilldt. Så faller hon och jublar, när hon faller, öfver att tillhöra honom, den ende, hon hört tolka hennes hjärtas hemliga språk. Det är först sedermera hon får erfara, att det är han, som dödat hennes syster.
Det är ett djärft grepp i dramatisk formning och gestaltning, Ibsen gjort i denna fru Ingers Ottisdatters historiskt-ohistoriska figur. Hon var alldeles icke mor till daljunkaren, ty han var son till en bondkvinna; denne dräng var icke annat än en uppkomling, och det enda sanna är, att fru Inger verkligen understödde hans uppror. Och fru Inger själf var enligt historiens vittnesbörd en ganska tarflig karaktär, framför allt sysselsatt med att befordra sina småaktiga girighetsintressen. Men af detta prosaiska material har den unge diktaren dock förmått att skapa en tragedi, hvilken, med alla sina konstgjorda intriger och osannolika händelser ändå har den stora, starka konstens prägel. »Fru Inger» verkar, vare sig man ser eller man läser den, som ett stycke lifsbild, och kanske borde dess första scen mellan Finn, husdrängen, och kammartjänaren här ha återgifvits, då den redan med pregnant kraft uppenbarar Ibsens satiriska förmåga.
⁎
Från det stycke medeltid, som skalden i »Fru Inger
till Östråt» behandlat, går han ännu längre tillbaka till
forntiden och skapar »Hærmændene på Helgeland»,
som spelar i Erik Blodyxas tid i 10 århundradet.
Figurer och händelser i detta stycke äro dock lånade
från sagovärlden, men icke en utan flere sagor ha fått