släppa till stoff och element af karaktärsskildring. Det är Völsungasagan, hvars ämne, ehuru omändradt, är hufvudmotivet, men drag ur Egils- Njals- och Laxdölasagan förekomma också. Och i stället för att kalla dessa lån och sammansmältningar ett fel af diktaren eller språkets klangfärg för ett missgrepp, har i senare tider af kritiken med full rätt framhållits, att just så, med ämnets framflyttning till en senare tidsålder, möjlighet vunnits att förmänskliga karaktärerna, så att icke det rent mytiska i sagogestaltningen skulle störa intrycket. Lika riktigt och fyndigt af diktaren är det att låna språktonen, ehuru förmildrad, från sagovärlden, det vill säga från en äldre tid, ty hur skulle det annars vara möjligt att skapa sig en bild af den tid, som här är i fråga, då krönikans torra stilister samvetsgrant tiga, när det är fråga om karaktäristisk utmålning? Därmed är icke sagdt, att icke hvarje sådant försök måste bli en konstruktion på fri hand, som lika gärna kunde lämnas ogjord, och bland vår tids ästetiska lagstiftare härskar en mycket stor motvilja mot den historiska fornlifsskildringen i skönlitterär form såsom en godtyckligt hopgjord kvasi-historia. Ibsen har som bekant icke upprepat experimentet, men hans dikt står kvar just som ett bevis för, att likväl så mycket af en förgången tidsande kan uppväckas från de döda genom ett konstverk, att vi alla från teatern medföra en stark känsla, som är mycket besläktad med den, som forskaren blott genom trägna historiska studier kan tillägna sig. Därför torde knappast förkastelsedomen öfver en diktares företag att i en lifsbild sammanfatta det väsentliga, han funnit i en förgången tidsperiod, vara berättigad. Ty kan icke det påståendet försvaras,
