Så kommo främlingar en gång till Island, den vapendjärfve Sigurd Sjökonung och Gunnar Herse, den mäktige norske bonden, och de mottagas af Örnulf. Sigurd känner sitt hjärta draget till Hjördis, men hon betalar hyllningen med spott och spe. Hon vet väl, hvad hon innerst känner, men i handling, ej i ord skall hennes hjälte framträda, innan hon tror på honom. Och vid gästabudet i löftets timma svuro de bägge gästerna, att bägge skulle de föra med sig en mö från Island. Och i den löftesstunden ger också Hjördis sin försäkran, att den ville hon tillhöra, som besegrar björnen, hvilken bevakar hennes jungfrubur, björnen, som har tjugo mans styrka. Men Dagny, Örnulfs blida dotter, ger intet löfte, men fullväl vet hon, att Sigurd hägrar för hennes blick. Och på natten besegras björnen af en kämpe — han är iklädd Gunnar Herses rustning och för henne till hans skepp, och på morgonen seglar hon på detta till det nordliga Norge som Gunnars maka. Och samma natt har Sigurd röfvat den fagra Dagny och fört henne med sig som sin vikingabrud, äfven han tar henne utan Örnulfs samtycke. Men ett svek har blifvit begånget, som Hjördis icke ännu anar, Völsungasagans och Niebelungenlieds svek. Vänskapen hos Sigurd för hans vän har förmått honom, när vännen bekänt för honom sin kärlek, att utföra dådet i hans ställe i hans förklädnad. Själf trodde han sig vara alldeles utan hopp, den hatade och föraktade. Härpå hade, i mitt tycke, kunnat läggas mera vikt, på Sigurds hämndkänsla mot den spotska Hjördis. Dessa tilldragelser ske dock före styckets början och blott berättas i detta, hvarför knappheten kanske var en kompositionsnödvändighet. När stycket börjar, har Örnulf med sina sex raska söner
