Hoppa till innehållet

Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

34

att om man icke kan få sanningen hel och hållen i alla dess detaljer, det likväl är intressant att få en del af den, liffull och frisk? Är det icke på tillnärmandets grund, hela diktkonsten hvilar? Är icke fordran på exakthet ett missförstående af hela den realistiska principen? Och skall icke erfarenheten allt mera visa oss, att protokollsföringen snarare förvirrar än klargör de enkla grunddrag, som höfves diktkonsten som en samlandets och koncentreringens konst. Ibsen har icke öfvervunnit alla svårigheterna vid sitt oändligt kinkiga värf. För oss har synpunkten blifvit den, att vi tycka honom ibland ha moderniserat för mycket, medan han i samtidens ögon var kättersk mot skönhetens grundlagar genom att framställa allt för vilda taflor i ett alltför rått språk. Så växla tidsopinionerna. Men säkert är, att hvarken nu eller i framtiden skall man vilja som då ge företrädet åt Oehlenschlägers framställningssätt gent emot Ibsens.

En af figurerna i detta drama, Hjördis, skall icke glömmas. Hon är en karaktär, som tillhör alla tider, kvinnan, som blifvit bedragen på lifvets lycka, den förtviflade, den hämndgiriga och hånfulla. Nu äro alla medel henne lika goda för att nå hennes mål. Hon är olycklig, och hennes mål är att i allmänhet förödmjuka, ägga, håna människorna — men hennes personliga mål är hämnd. Hennes far Jökul har fallit i strid mot Örnulf, en af Islands förnämsta män. Hon har upptagits af Örnulf som fosterdotter, och hon har känt sitt beroende som sitt slafmärke, hon den stoltaste af alla. Hon har i flickdrömmar skapat sig bilden af hjälten, som skall bli hennes hämnare och aftvå hennes nesa. Starkare än alla andra skall han därför vara.