inkastar hon tviflet, om hon verkligen varit den rätta makan för Sigurd — har hon varit den stridsgudinna, som han en gång talade om, som han ville utkora till sin? Gunnar frågar hon, om han vill låta sig öfverglänsas och förhånas. Nu kommer det stora samtalet mellan henne och Sigurd, där den senare bekänner sitt lifs hemlighet, sin kärlek till Hjördis. Okunnig om Hjördis’ hemliga kärlek till honom, okunnig alltså om vådan af en sådan bekännelse, yppar han för henne allt och hur han tyckt sig tillbakastött. Då flammar kärleken i hennes själ upp, all den bundna kvinnliga ömheten löser sig, hennes trots, hennes hån, hennes hämndlystnad försvinna med ens. Det är olyckan, som gjort henne så hård, nu vill hon följa Sigurd som hans väpnare, hon fordrar inte annat än att stå bred- vid honom i farans och stridens stund.
“Nej, Sigurd, icke som din hustru vill jag följa dig, ty jag har tillhört en annan … Nej, som sköldmö vill jag elda dig till strid, och när en gång ditt namn föres vida och ditt drapa kvädes, skall det förkunna om både Sigurd och Hjördis gemensamt.”
Hjördis säger: »lyckan är väl ändå värd ett stordåd, vilja vi, kunna vi vara fria». Men Sigurd vill icke, det är för sent: han är bunden, hon är bunden: den väna Dagny har på sitt sätt blifvit honom kär, han vill icke göra orätt mot henne. Och när Gunnar kommer, bjuder Sigurd honom med en ridderlighet, som vi nutidsmänniskor icke längre förstå, på en tvekamp. Gunnar skall stånda honom till ansvar för mordet på Thorolf, hans hustrus bror. Men om Sigurd vill gå holmgång med Gunnar, så är det därför: efter det enviget med Sigurd den starke skall ingen säga, att Gunnar är feg, att
