38
Gunnar icke vågat döda björnen. Men enviget blir aldrig af. Ty Hjördis vill spela öde nu, Spela nornans roll, som har lifvets och dödens tråd i sin hand — en gång vill hon behärska ödet. Hon vet nu, att Sigurd älskar henne, och att han icke vill förenas med henne, men hennes vilja vet inga skrämmande hinder: hon uppsöker honom och nedskjuter honom med en pil från sin båge för att sedan få följa efter. De skola bägge gå till Valhall, och hennes kärlek skall en gång få triumfera, hon skall bli lycklig. Men Sigurd bekänner för henne, att han är kristen. Hjördis dränker sig, och i slutscenen är det »de dødes gjenfærd» som visar sig i skyn, Hjördis främst på den svarta dödshästen — — —
Hjördis är det första egentliga maktprofvet, hvilket Ibsen som personlighetens diktare aflagt. Hon är hans första »gåta»: han tolkar henne utan att utsäga henne, utan att förklara henne, så som lifvet själf framställer människorna. Var det därför, att hon förblef så fullkomligt obegriplig för hans samtid, som han i »Kongsemnerne» lät stycket sluta med en kommentar, den föröfrigt mycket effektfulla slutrepliken om hertig Skule: »Hans gåta var, att han var Guds styfbarn.» Det är icke godt att säga. Hvilken är Hjördis’ gåta? Det är icke sista gången, Ibsen skall grubbla öfver just den sortens karaktärer som hennes. Hvarpå beror det, att hon rent af injagar förskräckelse, hvarför förefaller det alla, som om hon hade någonting öfverlägset vanlig människostyrka, någonting oåtkomligt, som imponerar nästan vidskepligt genom en slags fasansfull vördnad. Hon lyckas förleda själfva Örnulf att byta ord med henne, till dess han erinrar sig, att det är ovärdigt för honom, kämpen, att byta ord med en kvinna. Sitter
