KÄRLEKENS KOMEDI OCH KUNGSÄMNENA.
Om nägonsin Ibsen uppträdt gåtfullt och i
förklädnaden af olika skepnader, torde man kunna
säga, att detta varit fallet i det treaktsskådespel,
»Kjærlighedens komedie», som utkom 1863.[1]
När Falk, diktaren, talar om kärlekens skeppsbrott, så fort de bägge älskande en gång sätta bo och foga Sig efter det borgerliga lifvets fodringar, påminnes man lätt om den dikt af Schiller, som heter »Pegasen under oket», hvilken framställer, huru diktens vinghäst blir såld på marknaden och befunnen oduglig både att dra plogen och diligensen med passagerare, ty hans vingar äro honom till hinder. Och när Falk i förlofningskalaserandets tomma beskäftighet kring de nyförlofvade ser ett profanerande af kärlekens sagodröm, då tror man sig i den handske, han kastar i sitt tal mot all den hembakade »lycka», som utmynnar i hans satiriska tevattensskål till salig Amors ära, ha blifvit
- ↑ I den här använda kapitelöfverskriften har det besynnerligt klingande svenska ordet “Kungsämnena“ användts, i likhet med en af de svenska tolkningarna. Hvad Ibsen inlagt i sin titel “Kongsemnerne“, motsvaras icke af kronpretendenterna, “die Kronprätendenten“, som den tyska öfversättningen kallar stycket.
