här kunde använda en term liknande den förra, hon är samvetslöst god, kan icke hata, kan icke vredgas, kan icke straffa. Rosmer är den högsta typen af denna heliga enfald, men äfven en enfaldsmänniska som pastor Manders hör hit, ja, den obegripligt entusiastiske Stockmann har den barnsligt rena viljan, en helighetens själfkänsla, som är uttryckt i orden: »denna är segern, som öfvervinner världen, vår tro». Äfven dessa naturer ha något mäktigt öfvernaturligt. Kalla vi i förra fallet det imponerande i sin öfvernaturliga egoism diaboliskt, förtjänar denna viljans obetvinglighet i det senare genom sin öfvernaturliga mildhet att kallas ett återsken af en allsmäktig godhet, af något visst gudomligt. Det är dessa människor, som i sina förklarade ögonblick se Deus caritatis, kärlekens gud.
