Hoppa till innehållet

Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

44

med oändlig lycka, fast han drager ut i världen med två tomma händer, han har sin Svanhild; hvad gör det då, att han som en förvisad måste draga bort från hennes mors hus, där han varit inackorderad? Men knappast tycks han stå där som en andlig segrare, förrän diktaren vänder bladet. Stråmand uppträder, han med det feta pastoratet, som numera är mera bondpatron än en andans man. Det är till honom, Styver, kopisten, hänvisar I sin rädsla, att man skall misstänka honom att skrifva vers. Triumferande visar Styver på hans exempel för att vederlägga dem, som anklaga honom för snålhet och ifver att få styfvern att räcka till i och för hans blifvande giftermål med fröken Skjære. Skulle han våga sig in på några äfventyrligheter och segla efter några höga stjärnor, hvilkas kompass plötsligt kunde fördunklas af en mulnande himmel, när denne Stråmand, hans öfverman i begäfning, måst taga skeden i vackra hand! Nej, det vore högfärdsgalenskap att tänka något ditåt. Och på samma sätt är det ju med Lind, teologen, som just nyss förlofvat sig och hvars förlofningsfest Falk så grymt förgiftat. Han ämnade bli missionär, men all hans ideala trängtan efter att bli något stort och skina som ett ljus i mörko lande gaf med sig, när Svanhilds syster, Anna, blef hans. Men alla dessa näringsomsorger och deras spakhets- och fromhetsfilosofi ha ej ett ögonblick hittills förmått rubba vare sig Falks eller Svanhilds tro på den eldande lifsvärme som ligger i ett fritt val, ett fritt lif med ideala intressen och mål utan jordkrypande bekymmer. Och minst nu — när de gifvit hvarandra löftet att tillhöra hvarandra.

I den scen, där omslaget sker, har diktaren ut-