vecklat en så glänsande sakförarkonst i att föra, icke blott det sunda förnuftets talan, men också den rent mänskliga talan, som längtan efter hemlif, efter familjefröjdens stilla lycka alstrar och som uppstår hos hvarje människa, skapad efter de vanliga förhållandenas mått, att den omvändelse, som man annars skulle trott vara otrolig, genom hvilken Falk och Svanhild frivilligt skiljas och Svanhild ger grosshandlar Guldstad sitt löfte att bli hans, förefaller helt naturlig. Stycket har sina svagheter, särskildt är Falks stora tal och de många liknelserna om kärleken och olika slags blommor, en longör, som visar, att diktaren ännu ej fullt behärskar sitt instrument — men i denna scen af öfvertalning, där »frestarne», som Falk riktigt kallar dem, uppträda, är framställningskonsten rent af glänsande. Både Stråmand och Guldstad, grosshandlaren, framhålla från olika sidor den uppfattning, som Falk kallat den kälkborgerliga i så förledande dager, att hela framtidens hopplöshet i en ungdomskärlek, som tror på ovissa möjligheter och hoppas på en ungdomskänslans varaktighet, framstår med skrämmande realitet. Den kalla förnuftigheten blåser på alla dessa luftslott, och de ramla och försvinna som galna drömmar. Stråmand är den, som skjuter första breschen i de båda ungas tro på lyckan. Han har gått ut i trädgården från förlofningsgillet. Falk och Svanhild, som nyss aftalat sitt förbund, skiljas åt, men hon går blott åt sidan och lyssnar till samtalet. Det är en månskensafton med sin stämning af mild melankoli. Äfven hos Stråmand vaknar något af poeten från fordom, och han försvarar sina tolf barn och äktenskapets prosa. Han ställer Falk till ansvar för den hänsyns-
