nitton, på att alltid hjärtat skall slå, som när det första jaet blef sagdt och hördt. Men den kärleken spelar bankrutt på gikt och snus och skrynklor och penningbrist.
det kaldes humbug. Humbug, kjere venner!“
»Ah», svarar Falk triumferande, »det är alltså mynt, som är den solida grunden.» »Nej», återtager Guldstad, »grunden är solidare än så:
af omsorgs velbehag, af hjemmets fred,
af viljers bøjning mod hinanden ned,
af vågen for at ingen sten skal trykke
den kårnes fod, hvor hun i livet skred.
Den er den mildhedshånd, som læger sårene,
den mandekraft, som bar med villig ryg,
den ligevægt, som rækker gjennem årene,
den arm, som stötter tro og løfter tryg.“
Det är Ibsen, som skrifvit detta, han som på vissa håll anses vara en, som aldrig har förstått annat än den tviflande, kringirrande tanken, förkämpen för grubblets fridlöshet!
Guldstad afgår med segern, han får Svanhilds ja. Och de båda unga skiljas åt i fri öfverenskommelse, med känslan af att dock ha genomlefvat ett ungt hjärtas varmaste och högsta lyckostunder. »Men», säger Falk »vi önskade segerns lön utan kamp, sabbatens fred utan arbetsdagarna, medan lagen är att kämpa och försaka». Nej, han säger icke lagen — han säger krafvet — hvem ställer krafvet? . .
Öfverraskningen blef stor hos dem, som följde Ibsens produktion, att se honom helt plötsligt slå upp sitt tält i det moderna hvardagslifvet. Och det har blifvit ett ämne för ändlösa kommentarier, hvart detta stycke egentligen
