52
gnida på lampan, är Håkon lika mycket utmärkt af manlig öfverläggning som af barnslig instinkt.
Men kungstanken är icke blott en förståndets tanke, den är lika mycket en fantasi, en syn, en fantasins drömsyn, som skapar någonting nytt, någonting oerhördt, gör det aldrig förr skedda, det, som anses för omöjligt, till möjligt. Däri ligger det — den är snillet att se som möjlighet den framtid, som ännu är ofödd, att arbeta på, att skapa denna framtid. I splittring och split har Norge varit deladt, bygd har stått emot bygd, och det har ansetts som en ära att hålla på denna bygdepatriotism, trönder ha stått mot vikverjer, hålogaländingar mot sogndalare. Det skall icke förblifva så, säger Håkon i sitt samtal med Skule, alla skola vara ett hädanefter, Norges land var ett rike, det skall blifva ett folk. Det är kungstanken. Valfrid Vasenius påvisar, i huru nära anslutning till historien diktaren har uppfattat Håkons karaktär genom att anföra historikern professor Sars’ ord om den historiska Håkon: »en klar, säker och samlad personlighet, på en gång måttfull och fast» (Sars). »Historikerns karaktäristik af Skule och Håkon är likasom afskrifven ur Ibsens drama», säger Vasenius[1]. Detta är nog alldeles riktigt, och dock har diktaren ej inskränkt sig till denna »måttfulla» och »fasta» karaktär, han har gjort en diktare af honom, en upptäckare, en framtidsskådare. Och det finns slutligen ett annat moment i denna karaktär, som fullständigar den; om Håkon är glad och lust förhoppningsfull, är det därför, att han har godt samvete, han vandrar på raka och ljusa vägar. Han
- ↑ Valfrid Vasenius: Henrik Ibsens dramatiska diktning i dess första skede 1879 sid. 162.
