är icke tadelfri eller felfri, han kan misstaga sig, som vi se det, när han exempelvis sänder bort modern, därför att hon står hans hjärta för nära, och därför att han inbillar sig, att en konung blir alltför bunden af sådana hjärteband, detta är hårdt, och han inser det också sedermera, men denna hårdhet beror på missuppfattad pliktkänsla. För Håkon likasom för Skule är maktens besittning en hufvudsak, men han offrar icke, likasom denne, heder och samvete på maktlystnadens altare. Skule skyr inga medel, och därför förföljes han också af samvetskval. Ibsen har ställt Skule och Håkon i mycket liknande förhållanden till de kvinnor, som stå dem närmast, just för att kunna uppvisa att, huru parallellt än deras vägar till en början gå, det kommer en punkt, där de skiljas, ty medan Håkon upptäcker sin skuld både mot sin moder och sin maka, och ångrar sig, blir hos Skule egoismen allt större och förblindar honom alltmera.
Det drag, som framför allt fäller domen öfver Skules karaktär, är att han vill stjäla kungstanken, han utger sig inför sonen, som den, hvilken uppfunnit denna politiska enhetstanke, som hägrat för Håkon, och sonen inser dess storhet, och följer fadern i blind tro, tills han ser, att hans beundran varit byggd på en lögn. Skule börjar med att utskratta Håkons idé att förena Norge till ett folk, han ser däri från början en vansinnig fantasi, och när han sedan börjar inse, att tanken kan bli verklighet, att i den ligger framtiden, att Håkon, denne förfärlige lyckomänniska, som tror på, hvad andra anse för hjärnspöken, att han äfven andligen är en barnafader, medan Skule är den ofruktsamme, då frågade han i förtviflan skalden Jatgeir, om det icke är möjligt
